Jag tänkte skriva ner min förlossningsberättelse någon dag när jag har lite tid och ork över.

Har vart lite motgångar med pappas grejer. Jag ska även skriva ne allt som jag har fått ordna med och lite tips då det är mycket att tänka på och saker som man måste veta eller ta reda på själv. Konstigt att det är så omständigt och svårt när folk dör dagligen...

Under mina nästan 8 månader som gravid, då jag upptäckte det i vecka 6 och min dotter kom 1 vecka tidigt, var nästan allt som vanligt. Inte en enda dag mådde jag illa eller kräktes. Jag hade inga spända bröst, foglossningar eller förvärkar. Det var inget somvar äckligt, extra gott eller luktade värre än vanligt.

Jag gick upp 10 kg, med fostervatten, moderkaka och allt annat (bebis bla.) så väger det totalt ca 11 kg.

Inte en endaste bristning fick jag heller.

Allt var alltså nästan precis som vanligt och jag tror att det är lite därför jag aldrig boundade med mitt barn i magen.

Jag kände ju sparkar, hickan (det där konstanta jämna dunkandet är hicka) och såg ju hur magen rörde på sig när hon rörde sig där inne.

Men jag gick aldrig runt och kände på magen eller pratade om det direkt. Sen syntes det aldrig direkt mycket heller för den delen. I vecka 26 fick jag min lilla kula och när jag var i 7:e månaden trodde många att jag bara var i 3:e eller 4:e.

Jag gick runt och oroade mig för att min man skulle älska barnet mer än mig och att jag skulle bli utanför. Många gånger var jag rädd för att jag aldrig skulle få några känslor för barnet som låg i min mage.

Jag frågade även min man vem han skulle rädda om vi hamna i en situation där de antingen kunde rädda barnet eller mig när barnet fortfarande låg i magen då.

Jag såg andra mammor som älskade sina magar överallt. Bloggar, tidningar och på stan. Kommer jag någonsin att känna så för mitt barn?

Det var jätte jobbigt att gå runt och tro att jag inte skulle komma att älska mitt barn. Vad händer då? Tar nån det ifrån mig?

Jag köpte en sån där bok man fyller i, typ mitt första år. Där fanns en fråga som skat djupt i mig och förföljer mig än idag. "Detta kallades jag när jag låg i mammas mage:" DET. Det kallades min bebis. Det gör så ont i mig att min lilla underbara ängel som jag älskar över allt annat kallades DET.

Hade barnmorskan kunnat se vad det var för kön på ultraljudet kanske jag tagit till mig mitt barn bättre, det hade i alla fall blivit hon.

Så sent som i vecka 34 fick jag veta att det fanns ett hormon, oxytocin, som är ett kärlekshormon.

Det är oxytocin som är känslorna du känner för någon du är kär i. Under amning och när en nyfödd kollar dig djupt in i ögonen så bildas detta hormon. Alltså kommer din kropp tvinga dig till att älska ditt barn. Det är även därför en pappa/partner kan känna sig så utanför. Mamman får allt oxytocin hon behöver från barnet och kommer därför inte känna något behov av mer i form av kramar, beröring, pussar osv från sin partner. Partnern däremot får inget oxytocin alls och kommer därför att känna sig utanför.

Hade jag bara fått veta detta tidigare så hade jag inte behövt gå runt och oroat mig och mått otroligt dåligt över mina känslor inför barnet i över 7 månader. Det skulle ju sköta sig självt visade det sig.

Och det gjorde det också. Det tog någon timma eller två, sen dess är hon allt för mig. Så är det någon som var eller är orolig så var inte det. Man måste inte älska barnet när det ligger i magen.

Efter att ha slutat med p-piller som jag ätit oavbrutet i 9 år utan att egentligen förstå att alla mina problem var biverkningar så var min mens oregelbunden.

Jag slutade efter att ha kunnat bocka av i princip alla biverkningar mina p-piller hade. Håravfall, depression, minskad sexslust, illamående, huvudvärk, osv. Inga roliga saker med andra ord.

Jag och min man hade pratat om vår framtid. Spara pengar i i alla fall 3 år till och sedan köpa antingen hus eller lägenhet, sen skaffa barn. Under dessa 3 år skulle vi köpa bil, gifta oss och ta reda på var vi ville bo.

Efter ett gemensamt beslut bestämde vi att jag skulle sluta med p-piller för att se om jag skulle bli bättre. Vi skulle skydda oss med kondom tills vidare.

Jag slutade i december 2011 och första mensen dröjde 39 dagar, vilket är helt normalt efter att man ätit p-piller. Andra mensen dröjde 29 dagar och när det gått 35 dagar utan mens bestämde vi oss för att springa ner 30 minuter innan apoteket stängde på påskafton för att köpa ett graviditetstest bara för att slippa undra. Vi hade ju slarvat en hel del men jag trodde aldrig att jag skulle vara gravid. Jag har aldrig vart gravid tidigare så varför skulle jag vara det nu?

På vägen hem skojade jag om vad vi skulle säga och hur vi skulle säga det till våra föräldrar. Vi visste ju att vi inte var gravida. Men lite spännande var det allt.

Inne på toa så läste jag instruktionerna och kissade sen på stickan. Det blev ett rosa plus omedelbart. Man skulle vänta i 5 minuter. Men jag visste redan. Ändå la jag testen där inne och hoppades att jag sett fel, väntade 5 minuter och sen fick vi in tillsammans för att kolla.

Det var nu ett starkt rosa plus som inte kunde misstolkas.

Jag blev jätte ledsen och min man blev nog chockad över min reaktion.

Jag är en väldigt planerande person och det var därför jag blev ledsen. Det var inte såhär vi hade bestämt. Jag vill ju att mitt/mina barn ska få bo och växa upp i samma område. Gå på bvc, dagis, skola och allt annat sånt i samma område. Kunna säga att "ja men Emil och jag har känt varandra sen bb" typ så.

Jag satte mig i badkaret och efter en stund kom han också i. Jag bara grät och grät. Mitt liv var förstört, jag hade precis börjat träna, skulle bli fit inför sommaren och hade en ögonlaser operation inbokad kommande vecka.

Pga hormoner kan man varken under graviditet eller amning operera ögonen. Det måste gå minst 6 månader efter graviditet eller amning innan man får göra en operation.

Jag ville ju gifta mig innan jag fick barn. Allt det här var bara småsaker för min man och han var lugn och sansad och sa att gifta oss kan vi ju göra ändå. Han ville detta, det räckte för mig. Jag sa att är du säker så räcker det för jag vet inte. Hade jag inte velat så hade det vart så men när jag inte visste så fick han veta för oss båda.

Den 7 april 2012 förändrades mitt liv och är idag en av de bästa saker som hänt mig <3

Jag ringde på onsdagen vid 15-tiden den 19 december 2012. Du sa att du var lite småsjuk men att du skulle vara bra till fredag så att jag och min då 2,5 veckor gamla dotter kunde komma förbi och vi skulle byta julklappar.

Vi hade inte setts sen den 2 december och då bara kort på sjukhuset för att du skulle få se min nufödda dotter. Du ringde nästan varje dag i december för att höra hur det gick och hur det var med oss. Du var så glad för min skull. Du var mer full än vanligt och mer sentimental, men den 14 december 2011 dog min storasyster och det var väl inte så jätte konstigt om du mådde dåligt 1 år efter det.

Du skulle ringa oavsett om du var sjuk eller frisk så att jag visste på fredagen sa du, men jag sa att jag ringer ju ändå innan jag åker så att du vet att vi är påväg.

Med en nyfödd och dessutom förstfödd kan det vara svårt att planera in med tider då man fortfarande håller på och lär känna sitt barn. När man kanske tror att man är klar och står påklädda och redo i hallen så ska det matas eller så kanske bebisen bajsar så att man måste av med alla kläder igen och börja om från början.

Precis så var det på fredagen den 21 december 2012. Först vid 15:30 kom vi till bilen och det var lite märkligt tyckte jag att du inte hade ringt då du annars kan vara rätt så otålig. Vilket är helt förståligt, ska du sitta hemma en hel dag och vänta på mig för att jag bara sagt en dag och ingen tid som jag ska komma förbi, det funkar ju inte. Men i alla fall så hade du inte ringt, men kanske var det så att du förstod att det kan vara mycket och ta extra lång tid med en drygt 2 veckor gammal bebis. Jag ringde när vi åkte ut ur garaget och kom direkt till telefonsvararen, det har jag aldrig vart med om innan när jag ringt till pappa. Jaja tänkte jag och körde vidare. Han har ju aldrig glömt bort att jag ska komma tidigare så han väntar ju hemma på mig oavsett om jag ringer eller inte.men eftere 10 minuter provar jag igen. Samma sak igen, telefonsvararen.

Jag åkte hem till honom och ut med babyskyddet, skötväskan och paketen. Kallt och mörkt var det. Det var helt släckt i huset vilket var konstigt då det var så mörkt ute. Ljusstaken stod i fönstret men var släckt. Jag plingade på, blev sur för att jag gjort mig allt besvär med att ta mig dit och så har du glömt bort mig. Jag knackar, ringer igen. Talar in ett surt meddelande på svararen om att nu stod vi här minsann och du svarar inte och vi får väl åka hem igen då så får vi väl ses efter jul istället.

Jag lägger märke till att persiennerna är nerdragna i ditt sovrum på övervåningen. Brukar det vara så? Det har jag aldrig tänkt på innan.

Då pappa åkte in och ut på sjukhus en del och aldrig delgav oss (barnen) det så tänkte jag att ja han kanske låg inne då och skickade ett sms till min storasyster. Jag berättade som det var, vi pratade i onsdags och skulle ses idag och även om persiennerna. Hon hade aldrig heller tänkt på om det brukade vara så eller inte.

Min syster skulle åka förbi på kvällen efter jobbet och skälla på honom, säga till honom att han skulle ringa mig.

På lördagen var jag förbi mitt jobb och visade upp min dotter, på eftermiddagen kom min lillasyster som inte hade någon kontakt med pappa hem till oss. Vi bytte julklappar och jag berätta att det var så konstigt detta med pappa. Sen fick jag ett sms från min storasyster. "Hej. Har pappa hört av sig? Pappas granne har ringt polisen som ser över sjukhusen. Kramar"

Då blev ju allt helt galet, verkligt liksom. Jag ringde upp med en gång och hon berättade att hon vart där på fredagkväll, att min paket låg kvar i lådan och att hon åkte dit på lördag förmiddag igen och då hade pratat med grannen. Grannen hade inte sett till pappa sen onsdags kväll. De umgicks dagligen och när han förstod att vi inte hellere visste nåt så hade han ringt polisen och uppgett min syster som kontaktperson. Om polisen inte hittade pappa på sjukhusen så skulle de gå in i huset. Hon skulle höra av sig så fort polisen ringde.

Jag hade inte ens berättat klart för min lillasyster och min man som precis kommit hem från gymmet om vad som hänt när min storasyster ringde igen. Det lät som att hon skrattade hysteriskt, jag tänkte att hon bara råkat ringa upp och jag sa "hallå, vad händer?" Någonstans förstår jag vad som hänt. Min syster snyftar fram "han är död"

Mitt hjärta stannar, min dotter ligger i min famn och suger på mitt bröst, min lillasyster stannar helt i soffan mitt mot mig, min man stannar till i sovrummet. En del i mig dör. Slutar. Stannar. Finns inte mer. Min lillasyster kommer över till mig och kramar om mig. Mina tårar sprutar och jag skriker ut min smärta. En smärta jag aldrig tidigare upplevt. Min pappa. Min lilla fina pappa. Han som precis blivit morfar, fanns där, som jag inte sa att jag älska sist vi prata, som jag var hemma hos igår, han låg där inne, levde han då? Hade han levt om jag gjort något då?

När han ringde i söndags så var han full, han ringde sent på kvällen och det var då en kompis till honom som ringde på skoj, jag blev sur för min dotter låg och sov i mitt knä och att han ringer så sent på fyllan för att skoja var bara dumt. När vi sa hej då så sa jag bara hej då för att jag var sur. Han sa puss och kram som vi alltid sa, men jag sa bara hej då. Då sa han får inte jag någon puss, nej sa jag då. Men du älskar väl mig frågade han, hej då sa jag och la på.

När vi pratade i onsdags var han i affären och handlade, han var lite stressad och då sa han hej då och jag sa samma. När han var lite små stressad blev det aldrig att vi sa puss och kram, älskar dig, det vet du, som vi alltid sa annars.

På sjukhuset träffades vi bara i en timma, han var full. Jag var trött, jag hade ju precis fött hans barnbarn.

När sågs vi innan dess? Vet han att jag älskar honom? Vad hände med min pappa? Hade han ont? Vad tänkte han? Visste han att han skulle dö? Kunde jag ha gjort nåt? Varför var jag så lat att jag inte åkte dit med min dotter tidigare? När kramades vi senast? Kommer jag aldrig mer få krama honom eller höra hans röst igen?

Min syster säger att hon måste åka och identifera honom för de har inte hittat något legg. Jag säger att jag och min lillasyster kommer. Min man har kommit in i vardagsrummet och han ser på mig att det som hänt har hänt. Jag räcker över vår dotter till honom och tar på mig min jacka.

Det ligger julklappspapper. På golvet. Jag har öppnat massa julklappar. Det är den 21 december 2012 och min pappa är död. Det är första gången jag lämnar min dotter. Hon är 20 dagar gammal.

Min lillasyster gråter inte, jag skriker och tårarna sprutar. Min lillasyster försöker trösta mig. Hon kör hem till pappa där vi möter upp våran storasyster och hennes man. Två poliser och en rättsläkare. Pappa har hittats död i sin säng på rygg på höger sida med mobilen i bröstfickan på pyjamasen han fått av mig i julklapp för flera år sedan. Min storasyster är lika förkrossad som jag.

Polisen har försökt vädra ur huset så gott de kunnat. Det luktar död. Min systers man får bekräfta att det är pappa, polisen har tagit en bild med sin mobil som han får se. Jag vet inte hur länge vi är där.

Mitt liv tar slut här känner jag. Nu ska jag bara dö. Sen känner jag hur det rinner till i brösten och blir påmind om henne, min dotter som jag bara lämnat, hon behöver mat. När jag inte vill leva så tvingas jag att leva pga henne. Ska jag tvingas till att leva för henne nu? Är det så att för att jag skulle få henne så skulle pappa tas ifrån mig? Var det värt att förlora pappa för att få en dotter? Betalade jag min dotters liv med min pappas? Kan man ångra sig då?

En halvdrucken upphälld öl står på bordet i vardagsrummet, brevid hans göteborgs rapé lös snus. Hans tofflorsom jag köpte i julklapp till honom förra året står nedanför trappen i vardagsrummet. De som var lite för små.

Polisen och rättsläkaren pratar med oss om massa men jag hör inget. Han har ju inte druckit upp ölen än, han har bara gått och lagt sig ju, tofflorna står där och han har tassat upp för trappen för att sova. Han kan ju inte dö då. Vi får inte gå upp för polisen. Det är inget vi ska se säger de. Han har tydligen blött en massa.

Men då måste han ju haft jätte ont och varit jätte rädd, och helt ensam. Vart fanns jag? Varför låg telefonen i bröstfickan? Varför ringde han inte efter hjälp? Vad hände pappa?

Vi får vänta sjäva i huset på att några från bårhuset ska komma och hämta honom.

Var är julklapparna? Hann han inte ordna med dem? När dog han? Varför dog han?

Någon har tagit in posten, kanske min syster, varför är julklappen jag la i brevlådan oöppnad? Det är ju jul, ska han inte öppna den? Det är ett kort på min dotter i en fin ram. Varför fick han inte det tidigare?

När de kommer med en bår och går upp har det gått ytterligare 1 timma. Mina bröst värker. Hur går det för min lilla dotter?

När de kommer ner med pappa sägeer min lillasyster till mig att kolla bort. Hon vill inte att jag ska minnas pappa så som han ligger på båren. Även om han är inslagen i en filt och inte syns så vill hon inte att jag ska kolla. Varför är det våran lillasyster som tar hand om oss? Borde inte jag ta hand om henne?

Hon grät aldrig under timmarna hon var med mig. Hon har senare berättat att hon grät i bilen efter att hon lämnat av mig hemma. Att hon såg på mig att jag inte skulle klara mig om inte hon var stark. Att jag gått sönder.

Min pappa är död.

På grund av julen och alla röda dagar så skulle det ta 5 dagar innan vi fick veta ungefär när han dog. Så i 5 dagar kändes allt som mitt fel, hade jag tagit honom på allvar när han sa att han mådde lite dåligt, eller om jag hade tagit mig in på fredagen så kanske jag hade kunnat rädda honom.

I 5 dagar var det mitt fel. I 5 dagar trodde jag att jag hade kunnat rädda honom.

Det tog 1 månad innan vi fick veta vad han dött av.

Vi fick inga julklappar. Jag fick planera och sedan begrava min pappa, jag får ta hand om alla räkningar och banken. Jag fick deklarera för min pappa och vi fick sälja hans hus. Jag fick döpa min dotter utan honom, något han pratat om under hela graviditeten, min dotters dop och vad hon skulle heta och vad han skulle ge henne.

Min pappa var sjuk, han var alkoholist och hade skrumplever. Det var inget han någonsin erkände. Han skämdes nog. Som utomstående skulle man kunna säga att han sakta tog livet av sig. För mig så var han vissa dagar självisk och andra dagar så har han det så mycket bättre nu att jag kan vara glad gör hans skull. Många dagar vill jag bara dö men det blir fler dagar där emellan. I början funderade jag ofta på att köra över i fel körfält på motorvägen när jag var ensam i bilen. Det fanns till och med tillfällen då jag för min dotters skull skulle ta med henne in i döden för att hon inte skulle klara sig bra utan mig.

Jag drömde om honom varje natt i flera veckor, att han levde, han var med på begravningen, han stod brevid mig och frågade varför jag var ledsen. Han sa att det bara var ett missförstånd, det var inte han som låg där död osv. Jag ringde flera gånger till honom efter att han dött för att strax därpå komma på att han inte kommer svara, att telefonen är hemme hos min syster.

Just idag mår jag bra. Jag har gråtit och hulkat mig igenom detta inlägget.

Min pappa är död och jag måste leva.

Jag kommer aldrig kunna förstå hur du kunde välja en man som behandlat din dotter så illa. Att du valde honom före mig. Du sa att jag inte var en del av din familj, att ni skulle ta till rättsliga åtgärder om jag behöll ditt efternamn, som från början var hans. Det hade jag tydligen bara lånat.

Jag minns nog allt när du tvingade pappa att skriva på att jag och min syster skulle få hans efternamn. Hur sårad pappa blev. Ändå var det tydligen jag som hade bönat och bett om att få hans efternamn.

Det är snart två år sedan. På min 23 års dag sa du det till mig. Jag svarade, tar jag bort det så vill jag inte ha något mer med någon av dem att göra nåt mer. Hon stod fast vid att jag skulle ta bort namnet. Sen den dagen har hon inte ringt en endaste gång.

Jag har gift mig, jag stod brud i en kyrka utan en mamma. En mamma som lever men inte ser mig som en del av hennes familj. En mamma som valde en man som varit så ond mot hennes förstfödda, framför mig.

Jag har varit gravid, genomgått en hel graviditet utan en mamma.

Att ha en levande mamma som valt att inte vara ens mamma är värre än att ha haft en mamma som gått bort.

Jag har fått en dotter. Hon föddes lite för tidigt. Jag dog nästan under förlossningen. Min dotter hade ett misstänkt hjärtfel. Hon lär sig nya saker varje dag och är snart 6 månader. Hon är fullt frisk, är glad och väldigt tidig med allt, som att stå, rulla runt osv. Min mamma går miste om allt detta och ännu mer för varje dag som går. Hon väljer dagligen att missa sitt första barnbarns utveckling.

Jag köpte min första bil.

Jag har nyligen köpt en lägenhet.

Min pappa dog 19 dagar efter att min dotter föddes. Mitt hjärta gick i tusen bitar och jag trodde jag skulle dö av sorg. Det gör så fruktansvärt ont att jag ofta bara vill dö. Hade det inte varit för min dotter hade jag nog varit död.

Jag kommer aldrig förlåta dig för att du inte fanns där när jag stod brud, när jag avslöjade att jag väntade barn, att jag köpt en bil, att jag fått barn, alla nya saker hon lär sig, att dela alla tankar med som kommer med en förstfödd, att du inte brydde dig och fanns där för mig när pappa dog, på min dotter dop, för all hjälp jag borde fått eller när jag köpte lägenheten.

Man kan bara hata någon man älskar.

Jag känner bara avsmak för dig. Du är helt genom rutten.

Jag vet precis hur det är att bära på ett barn och föda fram det. Det finns inget jag inte skulle göra för mitt barn. Inte ens min man, fadern skulle gå före mitt barn.

DU är en skam för alla mödrar.

En sak ska du veta och det är att du har ett helt fantastiskt barnbarn som är en otrolig liten tjej och henne kommer du ALDRIG få träffa.

Jag tänkte ge detta en chans, har tidigare bloggat och tyckte då att det gav mig något men pga tidsbrist slutade jag. Det har gått några år och mycket i mitt liv har ändrats. Det är dels därför jag vill ta upp detta med bloggandet igen. Jag kommer att försöka skriva ner vad jag känner och har känt. Det är enbart för min egen skull jag gör detta och förväntar mig ingen respons. För mig är min sorg så stor att det inte räcker för mig att skriva en vanlig dagbok då jag ofta vill få ner det så att någon kan läsa och kanske känna igen sig.