Under mina nästan 8 månader som gravid, då jag upptäckte det i vecka 6 och min dotter kom 1 vecka tidigt, var nästan allt som vanligt. Inte en enda dag mådde jag illa eller kräktes. Jag hade inga spända bröst, foglossningar eller förvärkar. Det var inget somvar äckligt, extra gott eller luktade värre än vanligt.

Jag gick upp 10 kg, med fostervatten, moderkaka och allt annat (bebis bla.) så väger det totalt ca 11 kg.

Inte en endaste bristning fick jag heller.

Allt var alltså nästan precis som vanligt och jag tror att det är lite därför jag aldrig boundade med mitt barn i magen.

Jag kände ju sparkar, hickan (det där konstanta jämna dunkandet är hicka) och såg ju hur magen rörde på sig när hon rörde sig där inne.

Men jag gick aldrig runt och kände på magen eller pratade om det direkt. Sen syntes det aldrig direkt mycket heller för den delen. I vecka 26 fick jag min lilla kula och när jag var i 7:e månaden trodde många att jag bara var i 3:e eller 4:e.

Jag gick runt och oroade mig för att min man skulle älska barnet mer än mig och att jag skulle bli utanför. Många gånger var jag rädd för att jag aldrig skulle få några känslor för barnet som låg i min mage.

Jag frågade även min man vem han skulle rädda om vi hamna i en situation där de antingen kunde rädda barnet eller mig när barnet fortfarande låg i magen då.

Jag såg andra mammor som älskade sina magar överallt. Bloggar, tidningar och på stan. Kommer jag någonsin att känna så för mitt barn?

Det var jätte jobbigt att gå runt och tro att jag inte skulle komma att älska mitt barn. Vad händer då? Tar nån det ifrån mig?

Jag köpte en sån där bok man fyller i, typ mitt första år. Där fanns en fråga som skat djupt i mig och förföljer mig än idag. "Detta kallades jag när jag låg i mammas mage:" DET. Det kallades min bebis. Det gör så ont i mig att min lilla underbara ängel som jag älskar över allt annat kallades DET.

Hade barnmorskan kunnat se vad det var för kön på ultraljudet kanske jag tagit till mig mitt barn bättre, det hade i alla fall blivit hon.

Så sent som i vecka 34 fick jag veta att det fanns ett hormon, oxytocin, som är ett kärlekshormon.

Det är oxytocin som är känslorna du känner för någon du är kär i. Under amning och när en nyfödd kollar dig djupt in i ögonen så bildas detta hormon. Alltså kommer din kropp tvinga dig till att älska ditt barn. Det är även därför en pappa/partner kan känna sig så utanför. Mamman får allt oxytocin hon behöver från barnet och kommer därför inte känna något behov av mer i form av kramar, beröring, pussar osv från sin partner. Partnern däremot får inget oxytocin alls och kommer därför att känna sig utanför.

Hade jag bara fått veta detta tidigare så hade jag inte behövt gå runt och oroat mig och mått otroligt dåligt över mina känslor inför barnet i över 7 månader. Det skulle ju sköta sig självt visade det sig.

Och det gjorde det också. Det tog någon timma eller två, sen dess är hon allt för mig. Så är det någon som var eller är orolig så var inte det. Man måste inte älska barnet när det ligger i magen.